Its alive

Nej jag har inte dött, det bara känns så ibland...dock kommer inte mina blogginlägg längre än till tankarna... längtar efter en app som omvandlar tankar till text... apple, på gång snart?

Det händer inte så mycket i mitt liv heller värt att skriva om... jag tar en dag i taget och min kropp mår inte alls bra. Då gäller det att se till att psyke o själ gör det istället och det är inte det lättaste...

I fibroutredningen kommer nästa stora steg under de kommande veckorna. Nästa vecka är det neuroundersökning för att se hur nerverna fungerar.
Sedan olika röntgen för att kolla rygg, nacke osv.
Blir bra det... har en suverän smärtpsykiater som var helt på min linje om mitt medicin-motstånd... det kändes bra, han berättade ingående och pedagogiskt om substanser o biverkningar o tog emot min skepsis med förstående och tålamod. Underbart... känner mig väl omhändertagen.

Sen var det ju det här med cystorna... det är väl inget tvivel längre om att jag har diagnosen endometrios :(
Jag sa gå in mer på vad det innebär sen men just nu är jag i ett mörkt hål där jag sörjer o deppar allt det går över det här...
En laparoskopi ska göras i början av september för att ta ut vävnad o se så att inget är elakartat, se hur det spridit sig och bekräfta diagnosen.
Det finns inte jättemånga sätt att behandla på och jag mår verkligen inte bra av hormonpreparat så det här känns krångligt... men en sak i taget.

Jag har haft problem kring ägglossning och mens ända sen tonåren och det blir bara värre. Att inte den här diagnosen satts tidigare?! Fast jag läste att det tar ca 5-7 år för många kvinnor att få rätt diagnos.

Nu tar vi en dag i taget bara. Smärtlindring är prio ett och jag försöker orka med aktiviteter med barnen.
Härom natten brast förmodligen någon av cystorna i magen för jag fick en hysterisk kramp o började blöda.
Jag vet att veckan efter mens brukar vara lättare så det är bara att räkna dagarna... bara ca tre veckor dit ;)

Gotta love it...

Ännu en trevlig överraskning min kropp bjuder på just nu är nån konstig form av hormon-över-producering = jag-går-runt-o-känner-mig-skendräktig...

Detta medför att allt luktar illa... ja inte allt, har spenderat dagar i norrland med att lukta på världens godaste doft, bebis-andedräkt och alldeles nyfödd nacke... mmm.... MEN så kom jag tillbaka till hemma och här luktar det inge bebis... det luktar hund, tillgivna, gossjuka hundar som inte förstår varför mamma inte vill borra in näsan i pälsen längre... uäck...

Så medans Tiger åmar sig på rygg och försöker krypa alldeles för nära mig för att få kärlek försöker jag ytandas med munnen och inte spy på stackarn...

I morgon ringer jag läkaren. Det måste ju finnas nåt piller för det här med ;)

Så äntligen...

Äntligen är han här min fina gudson Leon... Världens finaste kille och jag är så glad o ärad att jag ska få ha en alldeles särskild plats i denna finings liv :)

Acceptans...

Det känns som jag simmar i lera, varje rörelse går sakta och får massivt motstånd... jag är livrädd för att få huvudet under ytan i rädsla att jag då aldrig kommer upp igen... varje rörelse skär i min kropp som om jag är på väg att brista...men jag simmar, sakta och med förtvivlan, men framåt simmar jag...

Jag har ingen diagnos än.. på gott o ont. Läkarna tror det är fibromyalgi, dvs mitt nervsystem skickar ut felaktiga o förstärkta smärtsignaler, väldigt enkelt förklarat... men jag har ingen diagnos än.
Man ska utesluta andra reumatiska sjukdomar, nervsjukdomar och muskelsjukdomar, pest eller kolera...
Man ska finkamma min kropp och noga söka igenom systemet efter de diagnoser man misstänker... ja diagnosER för vad vore fibromyalgi utan sina följdsjukdomar, och på nåt vis utreds jag nu med för endometrios och ibs och andra ointressanta namn...

Det intressanta är att jag verkligen inte kan ta in att jag är sjuk... jag Ä R sjuk.
Ibland när jag har ordentliga skov och är riktigt sjuk får jag panik och klamrar mig fast vid min fina sambo och tycker fruktansvärt synd om mig själv... medan läkarnas ord ekar om att jag måste acceptera att jag är sjuk...

Jag fullkomligt hatar att känna att min kropp inte klarar det jag vill, att känna mig svag o värdelös... och lägger ner för mycket grubblande på hur det blev så här och hur jag kan komma vidare...
Nån som står mig nära uttryckte otroligt ointelligent att det var konstigt att jag helt plötsligt var så sjuk. Visst är det fantastiskt... hur man en dag är frisk eller bara har lite symptom för att nästa dag bli sämre...
Det är det som är charmen med sjukdomar isn´t it, så många av alla vidriga sjukdomar i världen föds man inte med, utan de kommer faktiskt, från en dag till nästa, smygande eller som en bomb...

Jag har ju trots allt haft problem med detta sen jag var tolv, det har bara vara bättre o sämre perioder men inga såhär dåliga. Nu rasar det ena efter det andra, sjukdomen bröt ut ordentligt nu helt enkelt och jag får ta det för vad det är...
Men det är svårt att acceptera och det är svårt att inte hata...

Just nu provas nya mediciner ut vilket innebär illamående och hormonrubbningar och annat trevligt... som att vara gravid all over again fast utan nån mjuk kärleksluktande liten krabat som belöning... jag kräks på morgnarna, frossar i messmör och gråter över hur min dotters andetag låter när hon sover... allt är upp o ner med andra ord, men jag har världens bästa läkarteam bestående av flera specialister inom sina ämnen och känner mig trygg i att det här kommer gå framåt... sakta och smärtsamt, men framåt... det är allt som räknas :)

Ge mig dubbeldos tack...

Vaknar i ett sovrum som badar av solsken... nej inte alls särskilt mysigt även om det kan låta så... sjukt varmt....

Var till smärtläkaren iförrgår... remisser skickades till röntgen o magnetröntgen av ryggrad, nacke, bäcken, händer, fötter osv. Kommer bli toppen att få utesluta andra problem än fibron med.

Vi diskuterade medicinering och hon reagerade på att det ssri-preparat jag äter krockar med smärtmedicinen så effekt uteblir... inte konstigt att jag inte känt mig hjälpt då.
Hon föreslog cymbalta istället och gav mig lite tid att fundera... läs, gå hem o googla... och OJ!

För det första var biverkningarna inte av denna jord, svettningar (som om jag behövde mer av det) skakningar (ser redan ut som jag har parkinson vissa dagar) viktökning eller viktminskning (så jag kommer antingen kräkas ur mig allt eller bo med huvudet i en chipspåse, nej tack?!) Självmordsbenägenhet (SAY WHAT? så om jag överlever alla andra symptom kommer jag vilja ta livet av mig??) och så yrsel, illamående, kraftig huvudvärk, elektriska impulser som känns som stötar i hjärnan (NEJ jag skojar inte) hyperaktivitet, mani (igen, say what??) osv osv.
Jag har redan glömt vad det var för grundproblem jag hade och ser bara framför mig hur jag kommer sitta i ett hörn o dregla, svettas, skaka och maniskt vilja dö och då o då hoppa till av stötar i hjärnan? Nån som blev sugen att prova?

Jag är ju som sagt inget stort fan av mediciner och det här får mig att bara konstatera att jag bör stå på mig... Det måste bara finnas andra sätt...
Jag har efter idogt letande inte heller hittat nån som faktiskt är särskilt nöjd med dess effekter så det kan väga upp alla biverkningar...
Ska bli intressant att se vad dom kan erbjuda istället...

Hur som, idag är det midsommar och stockholm strålar av sol, härligt... barnen är ute och plockar blommor i rabatterna (hey, what to do liksom) och jag ska påbörja efterrätten till senare, jordgubbs och fläder-trifle...

Trevlig midsommar till er alla <3

Kärlek

Älskade komplicerade lillebror... Mammas lilla groda.

Hur tänkte du nu?!

Lillebror o storasyster slåss o lillebror utbrister förfärat;
- jaha nu kommer du aldrig få nån lillasyster för du sparkade mig på pungen...

Ehhh nånting säger mig att vi borde förklarat bättre då han måttade en spark mot J ;)

Wet wet wet

Tummen ner för stockholms sjukvård... big time... lång historia som jag struntar i att dra men idag har vi söndag med scharlakansfeber och kräk... kryper långt ner under täckena i soffan och ser på kapten sabeltand medan regnet sköljer över stockholm... klass 1 varning minsann vilket gör att inte ens hundarna tänker gå ut...

Trevlig blöt söndag på er...

Kärlek...

Vissa dagar andas kärlek på alla plan. Underbar dag i solen med en av mina bästa.
Förälskade oss i en trubadur som fick hjärtat att slå fortare, det är nåt visst med män som kan sjunga... Puh...